| Humoralpathologisches Forschungslabor | HLB Blodprov
HLB BLODPROV
Med HLB blodprovet erbjuder vi en humoralpatologisk diagnostik som ger en preventiv-medicinsk inblick i den totala ämnesomsättningen.
Förkortningen HLB står för dr Heinz Heitan, dr Philippe de LaGarde och dr H Leonard Bolen som experimentellt utvecklade denna speciella blodundersökning från slutet av 1930-talet till 1950-talet.
Den tyske läkaren dr Heinz Heitan, som levde i exil i Nizza, tog upp testet under 1950-talet och redogjorde för det på cancermötet i Wien. Han refererade till blodprovet i samband med de av prof. Günther Enderlein och dr Wilhelm von Brehmer beskrivna mikroorganismerna i blodet som båda dessa forskare ansåg vara ansvariga för uppkomsten av cancer.
Hur fungerar HLB provet?
En droppe torkat kapillärblod undersöks med ett enkelt ljusmikroskop. När blodet torkar bildas erytrocytkluster och fibrinnät och man bedömer då det sedimentationsmönster som uppstår.
I motsats till de sedvanliga kvantitativa blodundersökningarna som bygger på den mängd ämnen som blodet innehåller, ger HLB provet en kvalitativ blodanalys som kan dra slutsatser om det totala funktionstillståndet i blodet.
Ursprungligen hade den amerikanske kirurgen H Leonard Bolen tänkt sig provet som ett screening-test för tidig diagnostik av gastrointestinala tumörer. Provet användes av en rad medicinare i ett stort antal fall. Det visade sig då att provet inte tillät specifika cancerdiagnoser då det också utföll positivt vid flera andra sjukdomar.
Av provet kunde man emellertid dra slutsatser om det allmänna tillståndet i blodet. Specifika morfologiska och färgförändringar av de torkade bloddropparna antyder förändringar i organens ämnesomsättning, cirkulationen och tillståndet i de röda blodkropparna.
 |
| Bild 1: Friskt blod |
 |
| Bild 2: Sjukt blod |
Friskt blod breder ut sig jämnt på objektsglaset och har en homogen struktur när det har torkat, se bild 1. Mönstret påminner om den makroskopiska strukturen i storhjärnan. De svartfärgade retikulära trådarna bildas av fibrinet. De röda fläckarna består av de ihopklumpade erytrocyterna.
HLB testet avslöjar ett angrepp på olika organsystem genom att det avviker från den friska blodstrukturen. Detta sker redan innan dessa angrepp har manifesterats kliniskt eller genom avvikande värden av laboratorie-parametrar.
Bild 2 visar förändringar i blodstrukturen hos sjukt blod. De röda blodkropparna är förminskade och delvis förstörda. Strukturen ser ”sönderriven” ut och fibrinnätet är nästan upplöst. I tomrummen mellan klustren av erytrocyter finns isolerade blodceller och ansamlingar av ytterst små granula. Det har uppstått hemolys. I det gamla humoralpatologiska språkbruket skulle man ha talat om ”blodförruttnelse”.
Vad säger oss HLB provet?
Med HLB provet kan man avgränsa 5 faser i blodförsämringen som med stöd av Enderlein betecknas som endobiosstadier.
Enderlein betecknade med endobios ett helt komplex av kroniska och degenerativa sjukdomar inklusive cancer. Enligt hans forskning orsakas en rad sjukdomar, vars etiologi hittills är okänd för högskolemedicinen, av en enda endogen polymorf mikroorganism i blodet. Denna mikroorganism har på grund av sin litenhet i allmänhet förbisetts av hematologerna. Som zoolog betraktade Enderlein denna mikroorgansim som däggdjurens ”ursymbiont” och gav den namnet ”endobiont”.
Endobionterna uppträder i organismen i olika levnadsfaser och utvecklingsformer. Under livets gång och på grund av en rad toxiska influenser kan de ursprungligen harmlösa endobionterna få sjukdomsalstrande egenskaper. Enderlein skrev:
”Dessa mikroorganismer – av mig kallade endobionter – är i sina primitiva former oskadliga men förökar sig under livets gång till astronomiska tal, utvecklas vid naturvidrig livsföring till högre valenta former och sluter sig samman till kolonier med liknande ”släktingar” som lever på erytrocyter i omgivningen och förorsakar på detta sätt ihopklumpning av blodet – tromboser – och kan i organ och extremiteter där blodet strömmar igenom framkalla funktionsstörningar som kan bli fullständigt förlamande. Så uppstår de mest olikartade sjukdomar som alla orsakas av ett likartat mönster där primitiva former utvecklas till högre former”. [cit. n. E. Krämer: Leben und Werk von Prof. Dr. phil. Günther Enderlein (1872-1968). Med. Diss. Frankfurt/M. 2006 S.235]
Humoralpatologiska grunder
Enderlein refererade i sina skrifter till undersökningar av Wienerpatologen prof. Carl von Rokitansky (1804-1878) som var en av de sista stora företrädarna för humoralpatologin under 1800-talet.
Rokitansky motsade Rudolf Virchows nya grundade medicinska lära, cellulärpatologin. Virchow hade rent allmänt baserat sjukdomsprocesserna på cellnivå och därmed avlöst det gamla humoralpatologiska medicinska konceptet.
I motsats till detta återförde Rokitansky en rad sjukdomar till fibrinbildningen, där han kunde urskilja en biologisk process.
Rotikansky ansåg att den patologiska fibrinbildningen orsakade ett antal kroniska, degenerativa sjukdomar som i en inflammatorisk process skulle leda till en ombildning av bindvävnaden och funktionsförlust i organen.
Enderlein återigen etablerade sammanhanget mellan fibrinet och endobionterna i blodet. Han betecknade fibrinet som en primitiv utvecklingsfas hos endobionterna.
Det kan låta märkligt men Enderleins slutsats bekräftas av den storartade franske kemisten och medicinaren prof. Pierre Jacques Antoine Béchamps (1816-1908) forskning av blodkoagulationen.
Béchamp kunde visa att fermentationsprocessen i organismen, inklusive fibrinbildningen uteslutande kunde ses som störningar i ämnesomsättningen hos lägre stående mikroorganismer. Han skiljde på levande och döda fermenter (enzymer). De levande enzymerna kallade han ”mikrozymas”. De skulle vara producenter av de livlösa enzymerna.
Béchamp isolerade också levande enzymer från blodet och olika mänskliga vävnader. Han kunde visa att mikrozymas framkallade patologiska förändringar i cellerna vid sjukdomar och slutligen ledde till förstöring av dessa.
I sin monografi “The Blood and it’s Third Anatomical Element” (Blodet och dess tredje anatomiska element) påvisade Béchamp fibrinets mikrozymatiska egenskaper och dess utveckling till en bakteriell livsform.
HLB test versus diagnos av vitalblod i mörkfält
Dessa mikrobiella händelseförlopp i blodet blir synbara vid mikroskopisk undersökning av friskt blod i mörkfält.
”Vitalblodsdiagnostiken i mörkfält enligt Enderlein” har genomförts av vårt laboratorium i flera år. Dessa speciella blodundersökningar var del av en omfattande bloddiagnostik som Enderlein genomförde vid sitt humoralpatologiska forskningslaboratorium (IBICA). Metoden är mycket tidskrävande och tillåter inte alls att man kan dra de många slutsatser som flera bloddiagnostiker hävdar att man kan göra. Enderlein skrev med anledning av detta:
”Det kan naturligtvis inte förväntas att undersökningen möjliggör en diagnos (t.ex. cancer); den tillåter endast konklusioner av en beredskap för cancer. Denna fråga är överflödig när man har bringat klarhet i endobioskomplexets karaktär och begrepp. Cancer som sådan låter sig endast diagnosticeras i förbindelse med histologiska och kliniska fynd. Centrum för undersökningen bildar bland annat fastställandet av styrkan i erytrocyternas angrepp, leukocytkärnan och leukocytplasman och samtidigt undersökningen av valensen.” [G. Enderlein:IBICA-Information. Juni 1954]
HLB provet är jämfört med mörkfältsdiagnostiken mindre spektakulärt men gör det lättare att bedöma stadierna av försämring i blodet (endobios).